man ska inte begränsa sig för mycket

Jag är säkert inte den enda som har sett dem. De där människorna som går och håller varandra i handen på stan, ser äckligt lyckliga ut och fullkomligen dränker varandra i kärleksfulla blickar! Ibland undrar jag om jag är den enda som sätt hur fula många av de är. Inte så att den han är snygg och hon är ful eller tvärtom, utan sinsemellan är det ganska jämt skägg. Båda ser ut som stryk.

När jag konstaterat det brukar jag undra om det är så att kärleken verkligen är blind och i många fall menar jag TVÄRBLIND eller om dessa människor helt enkelt bara har insett sina begränsningar. Än roligare är det att höra dessa människor försvara sitt val. Många gånger med kommentarer som "Han är snäll i alla fall" eller liknande som i stora drag tyder på att "jag har insett mina begränsningar".

Dagar som idag när jag kommer hem och inser att håret står åt alla håll, fluffet i midjehöjd känns lite fluffigare än vanligt och sminket står kvar i badrumsskåpet alldeles bortglömt, finns det säkert flera som skulle vilja skrika; "Men va fan! Du är väl inte så jävla snygg du heller!"

Jag håller i och för sig med om det, tillfullo! Men något så trivialt hindrar mig å andra sidan inte från att vara kräsen. Det hindrar mig definitivt inte från att låta bli att förlika mig med någon som bara nästan är vad jag söker. Nästan räcker inte. Eller som pappa så klokt sagt vid flera tillfällen "Nästan finns inte, endera så är det si eller så är det inte så - men det kan inte vara NÄSTAN".

I den här situationen är det extra känsligt. För här handlar det om frågan; "Hur ska jag kunna vara tillfreds med mig själv och nöjd med att ha accepterat något som egentligen inte är vad jag vill ha?" Det är lite som att ha bestämt sig för att äta trerätters på lyxrestaurang till middag men sedan istället välja att vara nöjd med en sunkig pizza från sluskpizzerian nere på hörnet.

För inte så länge sedan kom någon dragandes med en av världens urgamla floskler och menade lite klämkäckt att "Sikta mot stjärnorna så landar du ibland molnen!" och det är nog den taktiken jag tänker hålla mig till.

För så är det, jag är varken snygg eller begränsad! Så till det att jag möter någon som lever upp till gränslösheten får det helt enkelt gå bra på egen hand. Dags att köpa nya batterier!

Vart är världen på väg?

Idag ids jag inte ens leta upp något att länka och hänvisa till, jag är mest trött på världen omkring mig. Ju äldre jag blir desto oftare stöter jag på de där egenskaperna hos andra som jag inte tycker om, aldrig har uppskattat och redan i tonåren tagit avstånd ifrån för egen del. Människor är egoistiska, småsinta, avundsjuka, missunnsamma och framför allt lömska jävlar. Nä, ALLA är inte så! Det kan du väl inte säga! sitter säkert någon och skriker nu. Visst, alla är inte så men det täcker i mångt och mycket den stora majoriteten. Det verkar numera handla om att vara så elak som möjligt. Det verkar finnas någon enorm njutning i att göra andra människor illa, gå över lik för att få som man själv vill och finns det inga lik så ser man till att leja soldater och peka ut offer att skörda längs vägen så att man har något att trampa på.

Jag kan inte på något vis förmå mig att förstå den mentaliteten. Egoism till en viss del, ja. Men på hur stor bekostnad av andra egentligen? Har det sunda förnuftet helt försvunnit? Finns det inga gränser längre? Det ter sig inte så om man tittar på samhället idag. Många gånger slutar det inte ens där, utan missunnsamheten tar vid när den egna vinningen inte blir som de tänkt sig; "Får inte jag så ska fan ingen annan heller få!" Det verkar bli en allt vanligare inställning. Får inte jag njuta så ska jag åtminstone njuta av nöjet att förstöra för alla andra och se till at de plågas och mår sämre än jag.

De av oss som inte tänker så? De av oss som faktiskt kan unna någon annan lycka även om vi inte personligen är delaktiga i den, vart har vi tagit vägen? De människor som kan göra något för någon i all välmening, för visst skänker det en glädje inombords att faktiskt se någon annan må bra. Åtminstone gör det fortfarande det för mig. Visst är vi få, och kanske håller vi oss i bakgrunden och tysta av en väldigt enkel anledning. Syns vi så är det vi som får lida, vi som blir de där liken att gå över.. Helt enkelt för att vi inte tror på vare sig hämnd eller njutning genom att se andra lida.