En liten bön

Jag borde stressa mer idag, istället fann jag min "dagbok på nätet" från 1999 i ett hörn där ingen (som inte vet exakt adress) någonsin letar. Där i fann jag en bön för alla de som stressar. Jag minns att jag då fick den via mail, sökte en källa nu men hittar inte någon. Dock verkar den finnas på de flesta välsorterade humorsidor idag, så håll till godo.

A prayer for the stressed!

"Grant me the serenity to accept the things I cannot change,
the coruage to change things I cannot accept,
and the wisdom to hide the bodies of those people
I had to kill today because they pissed me off.

And also, help me to be careful of those toes I step on today
as they may be connected to the ass that I may have to kiss tomorrow.

Help me to always give 100% at work…
12% on Monday
23% on Tuesday
40% on Wednesday
20% on Thursday
5% on Fridays

And help me to remember..
When I'm having a really bad day,
and it seems that people are trying to piss me off,
that it takes 42 muscles to frown and
only 4 to extend my middle finger and tell them to bite me!

Amen"

Mänsklig lera

Jag skulle egentligen ha skrivit den här texten redan i förrgår, men då hade den kort och gott blivit en kort redogörelse för dagen. Innan jag somnade igår och lagom till det att jag vaknade i morse hade aktiviteten som sådan fått fler dimensioner och jag fann mig själv i en situation där jag kan applicera den på fler delar av mitt liv.

I tisdags gick dagsutflykten förbi Etelhems krukmakeri. Där nöjde vi oss inte med att på allt fint de producerar där, och inte heller med att se på alla fina alster andra besökare lyckats ta fram där, utan vi valde att också själva testa. Jag kan konstatera att det ser betydligt lättare ut än vad det faktiskt är, eller så är det just så enkelt som det ser ut men först när man väl lärt sig hur det ska göras. Dreja kan väl vem som helst tycker en del. Jag hade aldrig testat det tidigare. Svårigheterna jag upplevde var att hålla leran centrerad och samtidigt uppmuntra den att anta en ny form efter eget önskemål. Att forcera fram en ny form visade sig ett ödesdigret. Resultatet blev bara kladd och en lerklump som vägrade sitta kvar på drejskivan.

Det andra försöket gick aningens bättre men det i sig berodde snarare på ett mer försiktigt närmande och ett större tålamod till den egna attityden. En lägre hastighet på drejskivan och ett mjukare handslag gjorde en avsevärd skillnad. Det lugnare sinnet kändes som den rätta centreringspunkten att använda i bemötandet av både leran och uppgiften som sådan. Istället för kladd och kaos övergick det hela till att bli en mer meditativ upplevelse och något jag absolut kan tänka mig att göra flera gånger, trots naglarna.

Innan jag somnade såg jag det här ur perspektivet människor i världen, hur vi ser på varandra och oss själva och svårigheterna där emellan. Alla de små skålar, vaser och krukor i torkhyllorna som tidigare besökare producerad tittades på med ögon fyllda av förundran. Jag såg hur vackra saker de lyckats åstadkomma och jag såg det genom filtret i ögonen som säger mig att de haft samma grundförutsättningar som jag. De har aldrig gjort det här tidigare.

När jag väl satt mig vid drejskivan själv, med min av någon annan centrerade lerklump, hade jag redan där bytt filter och såg mina händer med ögon fyllda av krav på vad jag allra minst måste åstadkomma med det jag hade framför mig. Jag behövde allra minst åstadkomma något som matchade det jag redan sett. Mina högt ställda krav på mig själv. Min rädsla över andras syn på mig och det jag åstadkommit om det inte var tillräckligt kvalitativt. Det var i samband med det allt bara blev lervällig och klumpen i sig lossnade från drejskivan. Jag såg också framför mig hur centrerade alla andra måste ha lyckats vara för att åstadkomma det de gjort, inte bara med lerklumpen men också med sina liv. Hur de behöver balansera och finna punkten där de är centrerade i sig själva för att upprätthålla den bild som jag, och säkert många andra ser, av dem ute i verkligheten.

Vid andra försöket valde jag att glömma bort omgivningen, strunta i kraven och fokusera på det lilla och enkla. Jag fokuserade istället på att hålla lerklumpen (och även mig själv) centrerad. Min omgivning förflyttades successivt längre och längre ut i perfierien och det enda som fanns kvar centralt i medvetandet var jag och lerklumpen. Den där lerklumpen som så sakteliga började ändra form och se ut som något annat, något centrerat och något ganska tilltalande. Att det sedan inte var helt jämt, helt rakt eller helt perfekt gjorde inte så mycket. Det var helt enkelt inte så pjåkigt som det var, och tillräckligt behagligt i sin form för att andra säkert också skulle kunna förundras och fascineras även över det jag åstadkommit. Jag som aldrig umgåtts med en drejskiva tidigare.

Krävande

Ibland undrar jag om jag kanske inte har lite väl höga krav på min omgivning och då främst på män. Är det så att många av oss kanske kräver lite mer av dem än vi egentligen inser att de klarar av, om vi nu tänker på det en extra gång. Jag har nog aldrig egentligen tyckt mig ha speciellt höga krav på andra. Min ex-sambo fick gärna röka så gott som överallt det där behagade honom, jag krävde aldrig att han skulle sluta. Inte heller krävde jag att han skulle diska varje dag, massera mina fötter eller något annat tråkigt. Visst, ibland bad jag om hans involverande i tråkiga aktiviteter men det är inte riktigt samma sak.

Det finns dock ett och annat som jag tycker man ska kunna kräva av SAMTLIGA män. Mödrar brukar visst försöka lära dem det redan när de är små. Så det här är ett brev, mer av en bedjan (eller se det gärna som ett krav) till alla världens män;

Kära du, man i vilken ålder som helst, oavsett civilstatus, årsinkomst, hudfärg eller annat du kan använda som ursäkt. Vänligen håll dina privata delar i byxorna, och även verbalt för dig själv, när du umgås med människor du inte känner eller som inte uttryckligen bett att få se dem i närbild. Jag är helt övertygad om att även din mamma sa åt dig redan när du var 1,5 år gammal och först hittade din lilla pillesnopp att du inte skulle dra i den ibland folk! Det var alltså inte Ok när du var liten och jag lovar, det har inte blivit mer Ok för att du blivit vuxen och därmed får rösta, köra bil, dricka alkohol och bestämma själv vad du ska ha på dig för kläder. Personligen vet jag tillräckligt om vad du har i byxorna för att vara mer nyfiken på RESTEN av dig ett bra tag framöver. Men när du börjar dina introducerande konversationer med att tala om måtten på din snopp, eller åtminstone hur välutrustad du är, börjar jag tvivla rejält på om du överhuvudtaget har något som ÄR av intresse för någon utöver dig själv. För att ta det här ytterligare ett steg kan jag även konstatera att jag inte behöver få information om varje gång du får ett kåtslag och inte kan tänka med något annat än kuken. (Vi vet redan att de flesta män aldrig tänker med något annat än kuken så kom igen! Överraska mig!! Visa att du använt den ANDRA hjärnan!) Jag behöver inte heller, och vill verkligen inte, få veta hur många gånger du behöver dra i snoppen innan du går och lägger dig för att sova gott. Om du berättar det i hopp om att jag ska bli upphetsad och eventuellt vilja se det så fungerar det dåligt. Eller inte ens dåligt, det fungerar inte alls. Däremot så blir jag mer och mer övertygad om att det inte finns så mycket mer än en snopp. Hade det funnits mer så hade säkert resten av världen redan fått en chans att ta del av det intressanta som är fastvuxet vid den där snoppen, tror inte du också det?

Tänk att för en enda gång i sitt liv hitta en RIKTIG man, med snopp - istället för en kuk med eventuell utväxt. Vilken dröm det skulle va! Men det är nog som jag sa redan från början. Jag har för höga krav helt enkelt.