Nyflyttad!!!

Jag kommer inte skriva mer här.

Ni får läsa vidare på http://www.newyn.se där även allt som skrivits här nu finns i arkivet.

På återseende där!

// newyn

ett sätt att slippa besvikelser

Det är inte ens en vecka kvar nu. I år har jag inte ens bett människor dyka upp, ses någonstans eller på annat vis fira. Förra årets #fail gör fortfarande ont. Svinet som lovade livet jag drömde om lovade också något alldeles extra bara för mig på min 30-årsdag. Hade han inte lovat hade jag planerat min dag annorlunda men, med anledning av det lät jag vännernas firande vänta till dagen efter.

När dagen väl kom fick jag ett besked under eftermiddagen att svinet bestämt sig för ("var tvungen" trots att han enl. utsago alltid är den som bestämmer själv när han var tvungen och inte) att arbeta resten av dygnet och helgen. Men givetvis skulle det kompenseras senare. Jag behöver väl knappast nämna att det aldrig hände. Så min stora dag ägnade jag åt ingenting här hemma i soffan, som om den liksom jag var helt betydelselös på alla sätt.

Jag orkar inte med fler besvikelser. Jag orkar verkligen inte. Det ser bara ut som jag överlever ändå, reser mig och borstar av sanden för att sedan gå vidare som om ingenting har hänt. Men det är just det jag inte orkar längre, att ingenting har hänt.

Så tidigare omtalad önskan kvarstår, men mer orkar jag inte önska. Mer orkar jag inte ens hoppas på längre.

det är inte DIN sak att döma mig

Det är nyttigt att ompröva sina värderingar. Det är nyttigt att våga ifrågasätta sina egna grunder och orsakerna till att de överhuvudtaget finns. Det är skitjobbigt att behöva utsätta sig för den totala, hänsynslösa kritiken. Ingen är nämligen bättre på att kritisera mig än jag själv. Men jag intalar mig hela tiden att det är så förbannat nyttigt.

same cow, different milk?

Häromdagen när jag hällde upp mjölk i kaffet konstaterade jag att paketet inte riktigt såg ut som det brukar. Trycket "ekologisk" hade smugit sig in där utan att jag hade märkt det. Med det konstaterade jag att jag helt enkelt fått betala ett par kronor extra för precis samma sak som jag normalt köper och häller i kaffet. Butikspersonalen måste helt enkelt ha förväxlat vagnarna i kyldisken, jag hämtar alltid min mjölk på samma ställe.

Finns säkert de som alltid handlar ekologisk mjölk och på så vis sponsrar mjölkproducenterna med några extra kronor för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett mer miljöanpassat vis. Jag tycker det är bra. Det finns säkert de som har lust att skälla på mig för att jag i nuläget inte aktivt gör det. Någon dag när jag jobbar igen, får lite mer pengar än det CSN skjuter in för att åtminstone räkningarna ska bli betalda, då kan jag också vara med och sponsra lite till. Garanterat blir det så.

Inte för att jag tror att jag får en mjölk ur de paketen som är mer ekologiskt framtagen än den jag redan dricker, men ändå några kronor till så att fler bönder kan göra sitt jobb på ett bättre sätt. För inte tror ni väl att det är så? Att den mjölken kommer från ekologiska gårdar och transporteras separat från Arlas vanliga mellanmjölk.

Jag tror inte (på) det.

Det finns verkligen inget som talar för att det verkligen är så. Att det inte är mjölk från samma tunnor i paketen oavsett vad det står på dem. Visst, de säger det och skriver så men vad vet vi egentligen utöver det som påstås?

Ingenting.

Inte så länge mjölken inte skiljer sig det minsta i vare sig smak eller utseende. Var är min garanti för att det är som de säger? Jag tror snarare att allt kommer från samma glada mjölktunnor. Ingen uppdelning efter kor, gårdar eller annat där inte, åtminstone ifråga om ekologisk eller inte ekologisk. (Skulle det vara som de skriver med separata transporter och annat så är det ytterligare något att ifrågasätta ur miljösynpunkt.) Sedan hälls det upp i de där fina tetrorna som vi plockar åt oss av i affären och först där sker den faktiska uppdelningen. Inte utifrån vad som är i paketet utan utifrån vad som står på det. Det är bara det där extra tryckta ordet "ekologisk" som kostar lite mer.

Det där med att erbjuda ekologiska alternativ är ju lite spännande i sig. Varför man inte istället verkat för att göra de alternativ som redan finns mer ekologiska begriper jag inte. Men det är fundering för ett annat inlägg, en annan gång.

Dags att ge John Blund sparken!

Sömnproblemen är tillbaka. Nocturnekontot är i obalans och jag har inte längre kontroll över mina insättningar, inte på något sätt. För det är ju så, ett konto där man behöver sätta in sömn regelbundet för att köpa sig vaken tid. Jag behöver X antal timmars sömn för att fungera. Någon enstaka gång kan jag klara mig på hälften utan problem, men det förutsätter att jag fått de där timmarna varje natt, regelbundet. När jag som nu istället legat på X-3 en längre tid finns det ingen buffert kvar. Inget att ta av. Inga marginaler att spela på.

På det här kommer dessutom stress. När jag går och lägger mig är det förvisso för att jag är trött men när jag väl landat med örat mot kudden sätter stressen igång. Jag måste nämligen somna inom Y antal minuter för att få mina X timmar och X-1,5 är det mesta felmarginal jag kan hantera och fortfarande ta mig ur sängen i dagsläget. När jag passerat det med råge, legat i sängen tillräckligt länge och stressat över att inte somna, vet att det redan är kört... Först då är utmattningen så stor att kroppen har kraft nog att ta över. Problemet blir istället att jag inte vaknar när jag måste.

När jag väl somnat finns det ingen suck att jag vaknat förrän kroppen nått så nära X timmars återhämtning att den är nöjd. Finns inte på kartan. Har aldrig funnits. Redan som barn hände det att jag sov bort ett helt dygn och när jag väl kom upp var det återigen mörkt och dags att gå och lägga sig. Senaste sex åren har jag också haft dagar när sömnen tagit över helt. Visst jag har vaknat till, konstaterat var jag är, enbart för att känna att det inte gått att hålla sig vaken.

Det här kommer inte hålla den här gången heller. Idag stängde jag av tre alarm i sömnen, slog på TVn för att bli uppskrämd av nyheterna och sov vidare. Det håller redan på att ha konsekvenser. Förödande konsekvenser i livet som redan är rörigt nog och inte riktigt fungerar. Vi får se hur länge jag står ut, mäktar vidare, den här gången.

ett litet sting av lust

Jag ser fram emot fredagen som kommer härnäst. Till skillnad från de flesta dagar innebär den att jag får besök. Det kommer dessutom att lagas mat i mitt kök. Känslan av eufori är nästan möjlig att röra vid bara av tanken på att det kommer ske. Det kommer ätas god mat i sällskap av människor jag tycker om. Vad det blir vet jag inte än, helt enkelt för att jag inte håller i taktpinnen när det gäller matlagning den här gången.

Trots det ser jag ändå fram emot det. Jag ser fram emot njutningen av att äta. För den som inte förstår det kanske det någon gång behöver förklaras ytterligare, men just nu orkar jag inte. Just nu tänker jag ägna några minuter åt att drömma om fredagen. Maten, sällskapet, trivseln och att än en gång kunna äta.

ett ljus i mitt mörker

Idag tänder vi ljus för dem som inte längre finns med oss. Och saknaden blir väldigt påtaglig.

Så skrivs det på twitter och det är just vad jag gör ikväll. Tänder ljus. Det här importerade helgdagsfirandet som jag sett höra hemma i USA, Irland och England (kanske på fler ställen) förstår jag mig inte på och ger jag inte heller någon plats för i Sverige. När jag är i något av länderna där det är en gammal tradition är det en annan sak. Hos mig, när jag är i Sverige, är det inte en tradition så istället tänder jag ljus.

Ikväll tänder jag ljus för de som inte längre finns kvar i mitt liv. För de som inte har en möjlighet att komma tillbaka.

Ikväll tänder jag ljus för de mor- och farföräldrar som jag aldrig mer får möta, aldrig mer kan ringa till och aldrig mer kan krama om.

Ikväll tänder jag ljus för en flicka vars hjärta inte slog mer än ett dygn innan det gav upp. Vars hjärtfel var så svårt att behandla att läkarna där hon föddes inte hade resurserna och när det väl upptäcktes var resan dit där resurserna fanns för lång för att hon skulle överleva.

Ikväll tänder jag ljus för den flickan som, om det funnits tid, om det funnits resurser, idag kunda ha varit 20 år och kanske hade varit ute och rest runt i världen, kanske hade fått sitt första riktiga jobb, kanske hade haft hela livet framför sig.

Ikväll tänder jag ljus för den flickan som kunde ha varit världens underbaraste tjej med syskon som älskar henne över allt annat, som kunde ha tagit studenten för inte så länge sen, som kunde ha varit lik mig och som kunde ha suttit här i soffan med mig och fnittrat över någon grabb hon kärat ner sig i.

Så blev det inte.

Ikväll tänder jag ett ljus för min syster. Flickan som föddes för lite drygt 20 år sedan. Flickan som levde ett dygn och vars kropp jag höll i min famn timmar efter att hon tagit sitt sista andetag.

Ikväll tänder jag mitt ljus för dig, älskade Josefin.

"Du är som en seriefigur"

Något jag fått höra, åtminstone ett par gånger, vilken figur det är tal om tänker jag dock lämna osagt. Exakt vad det avser är jag inte säker på men just idag spelar det mindre roll. Ibland känns det nog som det mesta vore lite lättare om allt var som en tecknad serie. En liten attack mot dagens grå har varit följande Pixarfrossa;

Det finns dagar när man känner sig som den lilla killen med alldeles för många spakar att hantera och någon bufflig jäkel som bara suckar, stönar, skakar på huvudet och får en att vilja gråta.

Det finns tillfällen när twitter känns så här. Först blir man lite ledsen men sen kan man inte annat än skratta åt det.

För den som tänkt skippa att vaccinera sig mot svininfluensa kan det vara läge att tänka om. Svin är uppenbarligen livsfarliga!

Sist men inte minst. Det handlar trots allt om att överleva, oavsett motgångarna.

Nu tänker jag återgå till det grå, bädda ner mig i soffan och hitta något riktigt snyftigt att titta på. Imorgon ska jag påminna syrran om att packa ner raggsockor åt mig innan hon åker hit (om en månad).

Idag är en grå dag.

Idag är en grå dag. Himlen är blå, ljuset ger sig till känna. De vita molntussarna ter sig som vänliga, lekfulla, bomullstussar som inte vill något annat än att smekande. ömsint vandra förbi.

Idag är en grå dag. Jag hade en del saker jag skulle behövt göra, några jag ville göra och andra som hade varit nyttigt om jag hunnit med. Det kommer inte att hända. Inget av det. Det finns inget som driver mig, inte ens jag själv.

Idag är en grå dag. Så vad kan möjligen vara bättre än att luta örat mot ljudvågorna och låta sig förföras av David Gray. Åtminstone är inte minnena från första gången jag hörde honom lika grå som dagen idag. Även om det var i en grå stad, i ett grått land där vädret sällan är annat än grått.

Idag är en grå dag.

i en annan tid, var jag fortfarande jag

Det är mer än tio år sedan nu. Mannen bakom orden var amerikan. Han fanns med i gruppen av människor jag umgicks med under min första längre vistelse i Irland. En grupp bestående av svenskar, irländare, amerikaner, en och annan fransos och säkert någon mer jag inte riktigt minns. Han jobbade på Joy of Coffee i Temple Bar, en plats där jag spenderade mina ensamma förmiddagar medan Seb var i förskolan. Fiket där vi tjejer hängde om kvällarna efter vi var klara med vårt dagliga barnpassande.

Men även om det är så länge sen, även om så många dagar har gått sedan dess, så inser jag att han såg det jag så många gånger önskar att andra vågade se.

Jennie,

If I could see the world

through you spooky little eyes

what would I see?

I couldn't begin to imagine

how you mind works.

I couldn't begin to understand

the reason for your smile

or from what source

the gleam in your pupils tap.

Perhaps that is best.

Perhaps this would be better -

to know you well.

It's not for me to say.

It's not for me to tell

I've no wisdom

and no advice

but this -

Stay as strange as you can

and as rare as you are.

~Cliff

Dublin, 22'5'98

alla är lika mycket värda - utom ni där borta!

François-Marie Arouet, som levde sitt liv som författare under stora delar av 1700-talet påstås ha sagt; "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem." Då vet alla vem jag talar om. Det sägs också att han aldrig sa det utan att Evelyn Beatrice Hall skrev det som en sammanfattning av hans attityd i sitt verk om honom (Voltaires vänner) år 1906.

Jag kom att tänka på citatet idag när jag zappade förbi Mona Sahlins tal från S-kongressen på någon av dumburkens informativa kanaler. Det hon tydligt visade i sitt tal är hur långt ifrån tanken och attityden i citatet partiet Socialdemokraterna faktiskt är.

För mig personligen är citatet (oavsett vem som sagt det) en grundpelare. Acceptansen är viktig. Rättigheten att få välja sina egna åsikter är viktig, hur galna och felriktade de än är. Rätten att få ändra sina åsikter, inte för att andra talar om för en vad man måste/behöver/borde tycka och tänka utan för att man själv vill. Jag behöver inte dela din åsikt, jag behöver inte hålla med om den för fem jävla öre, jag behöver inte ens tycka att den är ok. Men jag måste ändå acceptera att det där är DIN åsikt. Jag behöver inte ens begripa varför du har den, bara acceptera att du har den.

Så när Mona står och talar om att det är fel på moderater oavsett vad de kallar sig och har kallat sig just för att de är moderater går jag i taket. Får man vara så trångsynt när man aspirerar på statsministerjobbet? Jag gillar egentligen inte moderater rent generellt. Jag gillar nog inte politiker rent generellt. Men att höra sånt skit från någon som förespråkar en rörelse som säger sig verka för ALLA människors lika rättigheter utifrån ALLA människors lika värde (jag kan iofs ha fått för mig att det är så och det visar sig att de inte alls verkar för det), gör mig bara förbannat irriterad och plötsligt vänligare inställd till Moderaterna. Kanske är det så att Monas uttalande i den form det var kan klassas som hets mot folkgrupp om vi vrider och vänder på lagtexterna tillräckligt mycket. Pajkastning bland politiker hör hemma på samma skolgård och i samma sandlåda som jag skrev om häromdan.

När Mona dessutom uttalar sig just om alla människors lika rättigheter, lika värden och i samma mening (tror inte ens hon tog ett extra andetag däremellan) aktivt exkluderar, utesluter och skjuter ifrån sig SD och alla de som står bakom SD (just för att de med sin åsikt tycker fel) förlorar hon all trovärdighet inför mig. Med det säger jag inte att jag ställer mig bakom SD och deras idéer. De har bara mitt stöd i sin rätt att få uttrycka sig, precis som alla andra. Dessutom anser jag att de har precis samma människovärde som alla andra. De har precis samma rättigheter, skyldigheter och värde som alla andra människor. Även med de åsikter och den människosyn de nu har, som jag inte begriper mig på för fem öre.

Däremot begriper jag att genom att anse dem ha ett lägre människovärde pga. sina åsikter, att inte anse de ha samma rätt att få synas och väsnas som alla andra pga sin människosyn så ställer jag mig på samma sida av barrikaderna - bland de som inte ser alla människors lika värde, ungefär som Mona.


Är det inte lite roligt hur demokrati inte är så värst demokratiskt egentligen. Utan bara är det när det går enligt vad de största skrävlarna anser att folket ska tycka, för nåde den som inte passar in men bygger sin idé på demokratins villkor.

Det sociala rummet begränsas av människan

Vi pratade lite om det under en alldeles ljuvligt trevlig middag igår. Jag har tänkt ytterligare lite på det idag. När jag dessutom läser "Hur social vill du vara?" ser jag hur det bara är en sida av myntet. Den andra är fortfarande i trakterna av skolgården och mentaliteten där. För visst minns de flesta av oss tiden på skolgården, vilka som alltid valdes först under gymnastikens lagsporter, vilka som egentligen aldrig valdes och vem som inkluderades och vem som inte fick vara med. Visst finns det de ibland oss som gärna ville vara sociala men aldrig valdes. Den som har läst Jonas Gardells Jenny (och en del av hans andra böcker) vet vad jag pratar om.

Sociala media skulle kunna vara så mycket mer. Det skulle kunna vara möjligheter att knyta kontakter man aldrig annars skulle kunnat nå, eller drömma om. Det skulle kunn vara chansen att möta andra så som de är. Det skulle kunna vara möjligheten att följa människor som delar några av ens tankar eller intressen just bara därför. För att de intresserar en personligen. Det skulle kunna vara möjligt, utan att man behöver ta med sig rädslan för att hamna utanför om man väljer att följa fel människa.

Visst går det och visst händer det. Men i väldigt stor utsträckning händer också det som redan hänt så många gånger på alla landets skolgårdar, på alldeles för många arbetsplatser och i alldeles för många små samhällen runt om i Sverige. Det skapas små reservat i den stora ankdammen. Det skapas det som i många fall kallas bubblor där reglerna är glasklara, du har inget här att göra om inte högsta hönset i hierarkin (kanske rent utav moralhäxan) godkänt dig. Klubben för inbördes beundran är solid. I sociala medier har den dessutom ännu ett utrymme att tydligt tala om vem som är med och vem som inte är välkommen.

Det är inte längre intressant vad du har att tillföra, vem du är, det viktigaste är än en gång vem du känner, vem som har godkänt dig som människa. Varför jag tycker så illa om det är inte alls för att jag är avundsjuk på gemenskap eller det vackra i det. Jag tycker helt enkelt illa om sättet det exkluderar människor, fryser ut och i sig bara är ännu en form av mobbing. Jag som trodde det var något man växte ifrån när man blev vuxen.

För oss som flyttat ifrån skolgårdarna, småsamhällena och trångsyntheten är det i sig ett litet bakslag. Möjligheterna med sociala media grusas av samma gamla visa från förr. Samtidigt är det kanske här vi får tänka om, vi som orkade se lite längre, än en gång kanske behöver göra just det. Se lite längre. Inse att människor blir inget annat än vad de redan är, oavsett vad för verktyg du sätter i händerna på dem.

Panic Light - snart i en Beta nära dig

Jag vill flytta. Någon väckte tanken redan i somras och den har grott sen dess. Jag vill att det ska räcka med newyn.se för att komma till mig. Det skulle det dessutom kunna göra, om jag bara kunde trolla. Jag kan inte trolla. Senaste jag trollade något alls på nätet var 2001. Då satt jag hemma och trollade med Homesite 1.2 (någon som minns den?). Inte för att den var fenomenal på koder utan för att koderna jag skrev blev färgglada när de var rätt vilket gjorde de lättare att urskilja från själva texten.

Nu har jag laddat ner Wordpress. Samtidigt som jag gjorde det inser jag att jag behöver ta in på hotell, "get a room", alltså hyra in mig någonstans och lägga sakerna jag vill visa upp för världen. För alla geeks är det där en självklarhet, själv har jag missat så många steg i utvecklingen att jag inte tänkt på det hur självklart det än månne vara. Dags att leta upp något lämpligt alltså. Panic Light 1.2 sätter igång.

Nåja, under tiden jag letar kan jag försöka bestämma mig för hur jag vill att det jag visar för världen ska se ut också. Jag är medveten om att allt det här är busenkelt, och framför allt självklart, för den som redan är insatt och redan vet hur man gör. Jag har inte en susning. Som det ser ut här är en kompromiss mellan viljan att skriva och bristen på bättre vetande ifråga om layout. Panic Light 1.3 är igång.

Under en lång tid önskar jag att jag kunnat trolla in bakgrunden från min twittersida även på bloggen, använda färgskalan och bli lite mer unison. Samtidigt blir jag, efter att ha bläddrat igenom drygt 40 sidor av Wordpress Themes lätt tveksam. Det jag vet att jag vill ha är tre kolumner, en för texterna, en för mina länkar, arkiv och vad som nu hör till och en för länkar till resten av världen. Att ställa en fast bild på högkant äter säkert upp lite för mycket utrymme. Å andra sidan vet jag inte om jag har någon bild i rätt format som jag vill använda istället. Photoshop ligger i datorn som inte längre vill vakna till liv. Paint gör inga underverk. Panic Light 1.4 har inletts.

Jag vet dessutom att jag har en hel värld full av människor som gärna hjälper mig. Problemet är att jag inte ens vet vilka frågor jag ska ställa. Ransakar jag mig ytterligare kanske det t.o.m. är så att det här inte är ett heltidsprojekt jag kan ta mig tid åt att lösa just nu. Det finns annat som ger mig en attack av Panic Light 2.0 innan det ens har startat. Så flytta får bli en annan dag.

[PANIC-KNAPPEN ÄR LÅNAD PÅ HTTP://PREPAREDNESSPRO.FILES.WORDPRESS.COM]

jag går min egen väg

Igår var det IDOL-hysteri på twitter. Åtminstone kändes det så då flertalet av de jag har i mitt flöde twittrade om det. Glada tillrop, sura kommentarer över juryn och en massa annat som jag tror de som gör programmet skulle ha intresse av att läsa. För mig var det totalt ointressant. Jag följer inte IDOL. Då jag yttrade det blev jag snabbt förklarad IDOL-hatare, vilket fortfarande förvånar mig samtidigt som jag fascineras över hur snabba människor är att döma andra att vara antingen för eller emot utifrån små korta kommentarer som får plats på 140 tecken.

För egen del handlar det om att jag inte är intresserad. Jag tycker programmet, idén och fenomenet i sig är ointressant. Har aldrig förstått hysterin som skapats kring det. Visst det ger något att prata om i fikarummet på jobbet. Men på den tiden då jag hade ett jobb, ett fikarum och arbetskamrater var jag hellre tyst och funderade på det som var viktigt för mig när de drog igång IDOL-pratet eller vilken annan dokusåpa det nu var som slaviskt skulle följas.

Igår kväll fastnade jag istället på SVT2 där K special hade ett program om Juliette Binoche rullande. I min högst personliga tillvaro är hon intressant, någon jag ser upp till. En människa som fascinerar mig, som jag beundrar och som jag lite i smyg ibland önskar att jag fick chansen att lära känna. Första gången jag såg henne var när jag var 12 år. Sent en kväll när familjen gått och lagt sig, hemma i den lilla byn i småland, smög jag upp och satt mig i vardagsrummet och tyst, tyst lät jag "Varats olidliga lätthet" rulla i videon.

Kan kanske anses lite väl snuskig för en 12-åring, men för mig då var hela filmen vacker. Hon var otroligt vacker, berättelsen i sig var på något udda vis vacker och någonstans i allt det är blev jag säkert en liten del av vad jag är idag. Programmet igår kändes alldeles sådär som jag förväntar mig att Juliette ska vara, enkel, klok, ärlig och hur trött, sliten, gammal hon än må börja bli är hon ändå vacker. Jag uppfattar henne framför allt som en kvinna som går sin egen väg. Jag beundrar hennes syn på livet, åldrandet och individens förmåga, så som det beskrevs i programmet. Oavsett vad som trycker på från samhället, omgivningen, ideal så är den egna vägen det viktigaste.

"Om åldrandet vore accepterat skulle det knappt märkas." ~ Juliette Binoche

För mig är det också så. Den egna vägen är viktigast. Sen måste inte alltid den egna vägen vara precis tvärtemot vad alla andra gör, radikala steg åt sidan från andra människors vägar. När jag var yngre tänkte jag att nu när så många människor genom så lång tid har gått på den här planeten borde det inte finnas någon plats kvar där ingen har gått. Vart jag än går kommer jag alltid kliva i någon annans fotspår.

Den viktigaste lärdomen för mig i den insikten var att förstå själv att när jag går efter dig handlar det inte om att jag ständigt vill gå i dina fotspår, utan att jag vill gå där just då. När jag sedan viker av åt ett annat håll är det inte för att göra mig fri från dina fotspår eller hävda något i protest mot dig, utan det handlar bara om att det är just där jag vill - just då.

För mig handlar inte "min egen väg" om att vara för eller emot, med strömmen eller mot strömmen, på ena eller andra sidan. Det handlar inte ens om att gå där ingen annan har gått förrut. Det handlar helt enkelt om att förstå varför jag är där jag är, väljer det jag väljer och går där jag går just då. Att jag följer det som väcker min nyfikenhet och mitt intresse oavsett hur många (eller få) andra som delar det intresset eller den frågan med mig.

Du behöver inte förstå varför jag går där jag går. Det räcker att jag gör det.

[BILDEN AV JULIETTE BINOCHE LÅNADE JAG AV HTTP://JUSTFORTRAIN.FILES.WORDPRESS.COM ]

lite reklam för mindre reklam

"Att göra reklam för reklamfritt måste vara ungefär detsamma som att vattna gräsmattan när det regnar."

Ungefär så uttryckte jag mig på twitter i morse som svar på Morris tweet om Reklamfritt.se. Så som twitter trots allt är och fungerar ledde det ena till det fjärde och jag fick även kontakt med Jonathan Sulo som propsade på att jag åtminstone tog en titt på sidan.

Titt utfördes och tankarna sparkade igång här. Jag minns när jag flyttade in i den här lägenheten 2003. Direktreklamsfloden var obarmhärtig och samtidigt obegriplig. Utan att överdriva bar jag varje månad ut en flyttkartong med reklam till det lilla huset på bakgården där vi har vår sopsortering. Det tog ungefär tre månader innan jag tröttnade. För så enkelt är det. På 37 kvadratmeter vill man inte bli matad med en flyttkartong onödig bråte varje månad. På min dåvarande arbetsplats trollade jag fram en enkel "Ingen reklam, tack!"-lapp med klistrig baksida och satte på dörren.

Efter det har jag inte behövt bära ut mer än en pappkasse eller två varje månad, vilket då också inkluderar stadsdelens gratistidningar. Men fortfarande finns en hel del onödigt som forsar in i brevinkastet. Adresserad reklam. Jag handlar garanterat inte mer för att ett företag jag handlat av överöser mitt hallgolv med papper jag kan halka på. Den sortens aktivt bidragande till risk för akut ohälsa gör mig inte till en bättre kund, jag lovar.

Reklamfritt.se fick just en ny medlem och jag hoppas på att även i framtiden slippa rapportera om benbrott, skallskador eller liknande (p.g.a. reklam) från en sjukhussäng nära dig .Så endera är jag ytterst lättpåverkad eller så handlar det här om att det är en bra idé. Lättpåverkad är jag inte, hade jag varit det hade jag sett ut som något plastigt passande i en Lóreal-reklam ätandes Viktväktarmåltider och ständigt flåsande på SATS. Snarare är det så att jag tycker idéen är bra. Fungerar den inte kommer ni få veta det, men fungerar den kommer mitt liv bli ytterligare ett snäpp sådär bekvämt som jag vill att det ska vara. Säkerligen får ni veta det då också. Nästa steg blir att se till att fler av de räkningar (som efter det här borde vara det enda som ramlar in) blir i formatet e-faktura. Efter det kan jag skruva igen brevinkastet.

teh internet is 4 pr0n

Svenskarna har aldrig varit kåtare och nyhetsmedierna har aldrig haft större nyhetstorka än nu. Så tolkar åtminstone jag det jag läser.

Enligt webmastern.se blir svenskarna allt kåtare och det är inte på något sätt förvånande, ALLT växer (många tjejer kommer bli besvikna om de tror det är så) med internet. SvD har hängt på och skriver om hur fler sexsurfar idag jämfört med 2003. Att kvinnor sexsurfar är tydligen extra spännande (och säkerligen också orsaken till att det inte benämns som porrsurfande). Att det ens trycks lite extra på det får mig mest att inse hur långt vi har kvar i jämställdhetsdebatten. Det dras i jämlikförklaringar och alla möjliga konstiga teorier.

Ska vi dessutom tro pollen i Borås Tidning är uppgifterna felaktiga, i den har i skrivandets stund drygt 73% av läsarna svarat ja på frågan om de någon gång sexsurfat. Förvisso är det ett litet antal som svarat, men endera innebär det att de flesta med hög libido bor i Boråstrakten eller att större delen av svenska folket fortfarande inte vill ge ett uppriktigt svar på frågan. Jag tror nämligen inte att det handlar om att fler sexsurfar, utan snarare om att fler vågar stå för att de gör det.

Ungefär som det där med kvinnor och deras sexleksaker. Efter att ha jobbat ett tag i en butik med det sortimentet och sett den stora variationen på kunder där så tror jag inte att det någonsin varit fråga om att fler köper sexleksaker nu än för 10 år sedan, utan det är snarare fråga om att fler vågar berätta att de har en vibrator hemma. Att det dessutom har blivit så OK att de numera även säljs på Apoteket är något som gjort det lättare att stå för. Med tiden kommer det säkert kunna gå åt samma håll även med porrsurfandet (jag ids inte vara pk och kalla det sexsurfande), om nu inte moralhäxorna sätter stopp för det förstås.

Förr många år sedan läste jag någonstans att internet aldrig skulle tagit de proportionerna de har idag om det inte varit för porrindustrin. Huruvida det är sant eller inte tänker jag inte ens gå in djupare på här, men skulle det vara så är jag inte det minsta förvånad. Är du?

Internet utan porr skulle säkert anses vara trevligt av många, men att förvänta sig det är ungefär som att förvänta sig matvarubutiker utan godishyllorna närmast kassan. Sen tror jag nog att de flesta egentligen tycker det är rätt så ok som det, även om de väljer att inte prata högt om det.

lite varstans bor en moralhäxa

Visst har du mött henne någonstans där ute. Hon har koll på allt. Har tusen järn i elden. Hon går på gym minst tre gånger i veckan. Hon äter inga transfetter. Hon använder alltid kondom. Hon går aldrig ut osminkad. Hon organiserar allt i sitt liv från veckans meny, arbetskamraternas åsikter om senaste IDOL-avsnittet, barnens aktiviteter till när maken går på toaletten. Åtminstone kan man misstänka det sista när man ser resten av hennes företagsamhet.

Hon är så gott som alltid politiskt korrekt, tycker precis rätt saker om precis allt oavsett om det är svältande barn i Afrika eller om det är fråga om vilken version av Kalles Kaviar man ska ha på frukostmackorna och rynkar på näsan åt den som avviker det minsta lilla från hennes synsätt. Den som inte tycker som hon är helt enkelt dum i huvudet.

Hon är extremt noga med att sortera ut människor som enligt henne inte hör till gruppen och på ett sinnrikt sätt se till att de förstår att de inte hör till, utan att på något icke-PK sätt behöva säga eller visa det. Oftast är hon den centrala punkten i alla grupper hon deltar i, de som ses som "vänner" och står henne nära är de som dansar efter hennes pipa oavsett hur falskt hon spelar. Visst har ni mött henne?

Jag brukar roa mig med att identifiera henne i de flesta grupper jag får insyn i. Att säga att jag hatar henne skulle vara att ge henne mer creds än hon förtjänar. Jag är inte tillräckligt intresserad för att engagera mig med så starka känslouttryck. Jag brukar sällan ödsla tid på att störa mig på henne även om jag tycker hon är sorglig i sitt sätt att vara. Det finns dock en enda sak som gör henne fullständigt olidlig att ha med att göra. Inte så att hon är sorglig i sitt sätt att vara ifråga om hur hon hanterar sig själv.

Det är snarare så att hon är sorglig (och direkt obehaglig) i sitt sätt att likt en väckelsepredikant, sektledare eller vad fanatiker som helst, envist trycker på sin moral, sina värderingar och sitt sätt att vara på hela sin omgivning. För nåde den som inte tycker som hon! Nåde den som inte äter det hon anser är rätt att äta, eller tittar på det hon anser är intressant att se på TV. Nåde den som inte...! Den som inte efter bästa förmåga tar till sig hennes sätt, anpassar sig till hennes falska toner och gör allt för att bli en kopia av henne, den personen har enligt henne inget människovärde! Och de nyligen omsminkade lopporna som följer henne tar efter, även det.

Bara den punkten gör henne sorglig på riktigt. I övrigt låter jag henne gärna vara precis som hon är.

femtio tusen ord

Förrförra året var jag ruskigt kaxig. Jag hade bestämt mig för att jag skulle. Det skulle dessutom bli en baggis, en lagom lätt utmaning i en inte alltför brant uppförsbacke. Jag kan väl konstatera att allt som kunde gå fel gick fel. Jag försökte att samtidigt läsa in en massa kurser på komvux, vilket visade sig vara minst en för mycket. Det som skulle bli så lätt. Jag hade ju en del spännande uppslag, intressanta idéer. Det var bara att skriva.

I år tror jag inte jag kommer försöka. Men jag kan erkänna att jag hemskt gärna skulle vilja. Samtidigt ser jag, med studierna som de ser ut idag att jag har inte en snöbolls chans i helvetet att lyckas. Femtio tusen ord är ganska mycket, inget som ramlar ur en i sömnen direkt. Så hur gärna jag än vill.

Hur gärna jag än önskar att jag hade idéer, tid och motivation att delta i årets NaNoWriMo så kommer jag låta bli. Men jag hoppas att många av er andra låter bli att göra det jag gör och istället deltar. Jag tror nämligen det är en spännande utmaning som ger en betydligt mer ifråga om utveckling än det tar av en ifråga om tid. Det kanske inte automatiskt blir en bestseller, eller så gör det det. Oavsett vilket så tror jag det ger något åt de som drömmer om att skriva men som jag har lite svårt att få ändan ur vagnen.

Det börjar första november, så än finns det tid att bestämma sig för att delta. Jag önskar jag hade tid.

när det är ont om halmstrån att hålla fast vid

Ibland funderar jag både två och tre gånger på att gå med i Katolska kyrkan, men av fel orsaker. Jag går förbi den minst ett par gånger i veckan men har än så länge aldrig vågat gå in. Inte för att jag egentligen är religiös, jag tror inte på så värst mycket, utan snarare för att jag har ett alltmer påtagligt och stadigt växande behov av att höra hemma någonstans. Svårt att förklara här utan att bli plågsamt jobbig och oläsbar, därför låter jag bli. Ska man tro humanisternas test hör jag kanske bättre hemma där, men jag lär inte värva mig själv bara för att ett test tycker det.

Kanske vore det lättare att starta en egen sekt ändå. En gemenskap för alla frigående, ensamma pusselbitar i livet som inte passar ihop.

lite kroppsfixerade tankar

Ibland blir jag rädd när jag ser vilken enorm inverkan kroppsfixering har på människor. Plastikkirurgerna började sändas i någon av TV4-kanalerna härom veckan och samtidigt som jag emellanåt undrade om alla deltagare verkligen hade alla bestick i lådan blev jag illa berörd och ledsen. Det senare för att barn deltog och var utsatt för den inverkan kroppsfixeringen har på människor.

Jag har så svårt att förstå hur föräldrar, vuxna människor, viker sig för den allmänna fixerade bilden av vad som är normalt, vackert, avvikande osv. så till den grad att de utsätter barn för kosmetisk kirurgi. Pojken i programmet hade lätt utstående öron, och ”ville själv” utföra ingreppet för att han blev retad i skolan. Barnen blir retade i skolan för allt möjligt, det som hade behövts hade snarare varit en trygg förälder och långa samtal om det som händer, inte en hint om att det egentligen ÄR fel på dig och det GÅR att rätta till. När läkaren började trycka öronen närmare skallen för att i spegeln visa hur det kunde se ut tyckte pojken själv att han såg ut som en flicka. Samtidigt förstår jag att det är svårt att förvänta sig att föräldrar är förnuftiga och sunt tänkande människor när man ser hur många vuxna det ändå är som tar till plastikkirurgi för att duga till.

Själv är jag inte så där perfekt utformad som kroppsidealet i samhället ständigt propagerar att man ska vara. Till att börja med är jag för kort. Med mina 155 cm räknas jag knappt som en fullvuxen människa för klädtillverkare och annat som påverkar modet och stramar åt det påhittade kroppsidealet. Skulle jag följa idealet med den längd jag har (alltså passa i de kläder som är längdmässigt anpassade till mig) skulle jag behöva gå ner sisådär 15-20 kilo och därmed satsa på ett liv med anorexia. Inte så att jag är speciellt tjock. När jag någon enstaka gång konstaterar att jag behöver tappa några kilo (vilket sällan är fråga om mer än 3-4 kilo) får jag mest sura miner från människor som absolut menar att jag har en snedvriden kroppsyn och inte alls är så tjock som jag tror osv.

Jag kan säga direkt att när de enstaka gångerna dyker upp handlar det inte om att jag tror mig vara tjock, trånar efter någon modellkropp, eller på annat sätt har dåligt samvete över att ha ätit sånt som samhällsidealet anser vara ”dålig mat” som man MÅSTE må dåligt över att ha stoppat i sig. Jag har ALDRIG efter att ha tryckt i mig en hel pizza själv uttryckt ”Nä usch, nu måste jag ut och springa för att bli av med det här!” Har aldrig och kommer aldrig. Äter jag pizza, så är det för att jag tycker det är gott, var sugen på det just då och antagligen var väldigt hungrig.

Behovet av viktnedgång ibland handlar om att jag nått gränsen för vad den storlek jag har i mina kläder kan hantera. Jag är student. Jag har inte råd att köpa en ny garderob varenda gång vikten rör på sig 3-4 kilo åt något håll. Det är helt enkelt en praktiskt, ekonomisk fråga och har inget med snedvriden kroppsyn att göra.

Visst skulle det vara häftigt att ha en välsvarvad kropp som hela omvärlden åtrår och är avundsjuk på, men samtidigt skulle jag nog tröttna på det häftiga i det ganska snabbt. Jag föredrar helt enkelt att trivas med mig som jag är, lägga mer fokus på den betydligt mer intressanta och dynamiska relationen till andra människor.

Av nyfikenhet ställde jag en fråga på twitter och bad människor tala om vad (om något) på sin kropp de skulle vilja ändra på om de inte behövde ta hänsyn till kostnader, ingreppets omfattning och annat som annars kan hindra en. Några svar var fantasifulla och drog mer åt superhjälteegenskaper, andra var fullt nöjda med vad de hade precis som det var och några där emellan hade någon liten förändring de skulle kunna tänka sig. På det stora hela verkade de flesta av de jag väljer att spendera tid med (via webben och/eller vardagsverkligheten) ha en sund inställning till sin kropp.

Tänk så skönt det skulle vara om fler resonerade som Philip. Om det kunde smitta av sig på de som försöker påverka oss med reklam och snedvridna kroppsideal.

inte vad jag brukar lyssna på, men texten har en poäng - något vi kanske behöver påminna den yngre generationen om...